pretend! or you will be called insane.
Det är dags.
Nu ska jag öppna mig för världen. Avreagera mig. Wow, det känns redan skönt att bara släppa taget lite. Hur kan jag förmått mig att jobba ihjäl mig för någonting jag inte ens kanske kan eller vill bli längre?
Sanningen är, att jag vill bli konstnär&poet. Kanske skriva korta noveller, om livet, om sorgen som finns där när en mor saknas, om det som får en att kliva ur sängen om morgnarna. Ja, vad vet jag.
En liten etta vill jag ha, i en kulturstad, högsta våningen. Den ska vara trashy på ett elegant sätt. Sjalar och olika typer av färgglada gardiner skall täcka väggarna; runt om i rummet skall det vara proppat med papper, målningar, kulörer, ljusstakar, lampor, dukar, paletter, idéer, pennor...
Jag själv då? Jag ska vara klädd i långa, trasiga, slitna, vackra "förritiden-klänningar". Väldigt avslappnat. Ju smutsigare jag blir utanpå kläderna desto mer tynar smutsen inombords bort.
Jag tycker om te. Och dikter. Men framföralt älskar jag delen av mig sälv som fortfarande, dystert nog, tror att denna hemliga dröm kan gå i uppfyllelse.
/Maria Isaacs Cunningham.
Kan inte vi bo i den där lägenheten tillsammans och dricka te hela dagarna lyssna på bra musik och inte oroa oss om livet? Puss på dig Maria Isaacs Cunningham.
Jo, Moa, det kan vi. Jag menar vad väntar vi på?!
Vi behöver inte oroa oss mer.
Pussar på dig Moa Gustafsson.
Marie,,,, escucheme bien, no siga agobiandose, var den du själv vill vara, det är det enda som kommer att göra att du blir lycklig för alltid, te amoo Mama
