thesandwichandthesandbitch

Hej folket. Blev just inspirerad av Moa att ta itu med ett blogginlägg som jag haft i tankarna i minst en vecka nu.

Jag har uppgivet kommit underfund med att jag aldrig kommer bli något speciellt. Sedan barnsben har jag velat bli någonting stort - ni vet, liksom HUGE och framgångsrik -, kanske var det allas förväntningar som fick det att bli min dröm?

Men nu, när jag tänker på det.. så inser jag sakta att jag kommer nog aldrig bli en duktig läkare, en snygg tandhygienist, en begåvad poet, en fantasifull konstnär, en tuff proffsboxare. Jag befinner mig i ett stadium i livet då jag fastnat och nu känns det som att jag är fast för all evighet som denna vanliga människa som vill vara annorlunda. Jag är inte missnöjd och jag har kommit fram till att det finns en mängd olika saker jag vill åstadkomma innan min grav grävs eller min ugn värms upp.

Jag påstår inte att jag tänker ge vika och låta mitt miserabla psyke smula sönder mig. Psykisk instabilitet är vad jag lider av och jag har flertal gånger kommit på mig själv med att gråta av ingen riktig orsak de senaste veckorna. Tårarna går inte att hindra när frågorna väl börjat ställas i mitt huvud. "Vad gör du här?", "Vem har fått dig att bli såhär?", "Var är din familj?", "Varför är du så feg för?", "RYM, det är din sista utväg", "Varför utsätter du dig för det här när du egentligen vill göra något i exakt motsatt riktning?".

Det är förmodligen alla hormoner i min kropp som fått spader. Samtidigt som det känns smått buttert existerar det en vacker sida i livet ändå. Revolutionärt. Jag har vågat släppa taget, kontrollfreaket Maria har börjat svikta, glass är gott och jag dricker minst 33cl Cola Zero per dag.

Och vad som är än mer *synonym för vacker* är min allra käraste William. Honom ska jag leva livet ut med.

Tack för mig.

/The Sandbitch