Fader Jord du.
Jag minns den dagen vi hade målat om köksbordet i vårt alldeles egna Vallavägen 51 grönt, mörkt grönt; du sade att den färgen kunde göra en lycklig. Den följande dagen ordnade du frukost åt mig och mor som dukades fram i det prydligt inredda vardagsrummet - mammas egna utrymme med en bh här och en luddig tjocktröja där men ändå så otroligt vackert -. Smaken av äggröran, av de rostade vitfranskorna, av den kalla mjölken och av era leenden finns kvar i det utrymmet som i all evighet kommer att förbli oförstört.
När sedan bordet äntligen torkat lyfte du upp mig på det och jag sade att såhär stor skulle jag bli; lika lång som du. Ståtlig och fin. Inget minne - inte ens från gårdagen - är så tydligt som detta. Och nu har dagen faktiskt kommit då jag vuxit och är minst lika lång som jag var den dagen på bordet. Tiden sprang ifrån oss såsom jag springer ifrån den nu.
Det är en synd att det krävs en dag i Fars namn för att jag ska yttra dessa ord: jag älskar dig, pappa.
//Maria Alejandra Isaacs Cunningham.
