you are the only exception
Tror ni att man kan känna hjärtesorg trots att ingenting egentligen hjärtekrossande har ägt rum?
Helt plötsligt är jag arton. Och livet är tydligen seriöst. Det är i alla fall meningen att det ska vara allvarligt och inte som det var för knappt tre år sedan då allt var en rolig, upphetsande och utmanande lek bakom mina ögon. Hur blev jag så gammal och vuxen och tråkig och dum och taskig och lättirriterad och sinnesful och det mest korkade av allt så seriös?! Var tog min barndom vägen?
Jag minns att jag som fjortonåring längtade tills jag blev vuxen; för att begreppet vuxen var för mig synonym till ord som vacker, lätt, självlysande, smart, älskad och ja, jag trodde att jag skulle bli allt detta med tiden. Fast nu har åren faktiskt gått och jag är om inte kvar på samma ställe inte långt ifrån det i varje fall. It is kind of sad.
Någon sömmerska måtte ha stått i vägen och sytt fast mig på ett tjockt stenbrott eller liknande för detta är rejält tungt att rubba.
Vadå att religion är opium för folket? Choklad är opium för mig!
... och därför ska det gås och införskaffas nu.
/The Sandbitch.