den där.
Ibland saknar jag den, sjukdomen.
Den var mitt sätt att kontrollera tillvaron.
Den var mitt sätt att uttrycka sorg och besvikelse, den var mitt sätt att få omvärlden att behandla mig snällt.
Den var mitt sätt att säga håll käften utan att behöva yttra ett enda ord.
Det är svårt att medge det, det var inte länge sedan jag medgav det för mig själv. Att den var så betydelsefull. Det finns stunder då jag funderar hur jag ska gå tillväga för att försätta mig i den igen. Jag såg den aldrig som en egentlig sjukdom; den var min bästa vän och min värsta fiende. Jag kunde sluta när jag ville, trodde jag. Ibland är jag arg, arg för att jag släppte greppet om den på andras villkor.
Jag minns första gången far och mor knuffade mig till läkaren; hoppet om att lyckas med mig på egen hand hade slocknat. De satt runtom och granskade min arma kropp. De hotade med psyk om jag inte började äta snarast. De gjorde tester, vägde mig och tog blodprov på mina ledsna armar. Jag grät bredvid sjuksköterskan. Förnedring. Jag hatade dem. Allihopa.
Var var han?
Var var min baby?
Var var mitt liv?
Varför gav dem mig deras händer när jag inte längre ville ha dem? Och varför blev allt plötsligt så uppenbart endast på grund av viktnedgången som vid detta tillfälle var det enda som faktiskt inte betydde ett skit?
Matlistorna. Förhören. Läkarna. Medicinerna. Hetsätandet.
Jag hade inte väntat mig något av det.
Mitt håll käften gick överstyr.
/Maria Isaacs C.
Den var mitt sätt att kontrollera tillvaron.
Den var mitt sätt att uttrycka sorg och besvikelse, den var mitt sätt att få omvärlden att behandla mig snällt.
Den var mitt sätt att säga håll käften utan att behöva yttra ett enda ord.
Det är svårt att medge det, det var inte länge sedan jag medgav det för mig själv. Att den var så betydelsefull. Det finns stunder då jag funderar hur jag ska gå tillväga för att försätta mig i den igen. Jag såg den aldrig som en egentlig sjukdom; den var min bästa vän och min värsta fiende. Jag kunde sluta när jag ville, trodde jag. Ibland är jag arg, arg för att jag släppte greppet om den på andras villkor.
Jag minns första gången far och mor knuffade mig till läkaren; hoppet om att lyckas med mig på egen hand hade slocknat. De satt runtom och granskade min arma kropp. De hotade med psyk om jag inte började äta snarast. De gjorde tester, vägde mig och tog blodprov på mina ledsna armar. Jag grät bredvid sjuksköterskan. Förnedring. Jag hatade dem. Allihopa.
Var var han?
Var var min baby?
Var var mitt liv?
Varför gav dem mig deras händer när jag inte längre ville ha dem? Och varför blev allt plötsligt så uppenbart endast på grund av viktnedgången som vid detta tillfälle var det enda som faktiskt inte betydde ett skit?
Matlistorna. Förhören. Läkarna. Medicinerna. Hetsätandet.
Jag hade inte väntat mig något av det.
Mitt håll käften gick överstyr.
/Maria Isaacs C.
Kommentarer
Postat av: Emelie
Gumman. Jag kan förstå det. Jag kan känna det.
Men det är en falsk trygghet, det vet du, va? Det är inte värt någonting förutom i tanken. Det är en destruktiv, ond, illvillig och manipulativ sjukdom. Känns som en vän, eftersom den svartmålar allt och alla, och vitmålar sig själv.
Sjukdomen erbjuder inget liv, den erbjuder sig själv, och döden. Du har William nu, och han är en bättre vän än sjukdomen någonting kommer kunna vara. Ens i fantasin.
Trackback
