thesandwichandthesandbitch

Trots att jag lever ett bra liv och oräkneliga gånger per dag känner mig glad, lycklig, tacksam så blir jag ofta ledsen.

Kanske stämmer det att upplysning sårar. För det gör faktiskt ont i magen att se hur resten av världen är redo att vända sig i graven för att motverka minsta lilla protest, minsta lilla tecken på kaos.

Var dag ser jag dessa slanka modeller på affischer i stan. Klädavdelningar som har kläder för flickor på den sidan och för pojkar på andra sidan (för det är ju livsviktigt att veta vilket kön man tillhör, annars kan man ju bli bög!). Kvinnor med klackar ända upp till knäna på perrongen. Små barn som pratar om hur fula och tjocka de är på sätet bredvid. Smink på barnavdelningarna. Säg mig, är inte detta skevt?

Är det inte skevt att ord som tjock och smal inte är neutrala begrepp? Är det inte skevt att en människas utseende har blivit hennes främsta egenskap under 2000-talet? För jo, så är det, du är vad du ser ut som på utsidan. Är du karakteristisk för ditt kön, är du vacker och snygg, är du shapead och muskulös, ja, då har du världen framför dina fötter. Men är du klok, intressant och ful, då går det tyvärr inte för sig lika lätt.

Och tidningarna i affärerna, har ni sett dem?! Tidningar som skriver om hur man går ner i vikt på ett andetag, hur man lockar den bästa av mannar, hur man blir ett proffs med tungan (för det är ju viktigt att behaga mannen, annars kan han lämna dig!), hur man får den där yppigt vältränade rumpan som kommer få honom att tråna efter dig! Dessa tidningar som om det inte vore sorgligt nog är skrivna av kvinnor.

Det är sådant som gör mig ledsen. Det borde inte vara så. Blunda nu inte för problemen med att säga att jag är en bitterfitta, för i övrigt är jag faktiskt ganska lycklig.





Det är lång väg att gå men jag är redo att mötas upp för en fight eller två.
Sedan jag slutade raka armhålorna har jag blivit avsevärt säkrare i mig själv, det stärker att våga ta mod till sig.

//Maria Isaacs Cunningham.