El flojo trabaja doble.
Okej, ett karmiskt förlopp var det ja. (Så jävla opepp på denna vecka, på imorgon, på Kärrtorp.)
Det finns faktiskt ett beteende som jag återskapar och som stör mig så in i märgen. Jag slutar hellre än att misslyckas en gång, hellre än att kliva över tröskeln. Att misslyckas är för mig tungt eftersom att det innebär att jag måste kliva ur min trygghetszon. När något börjar gå dåligt, slutar jag göra det. Jag lägger liksom automatiskt av. När kurvan börjar vända åt fel håll släpper jag taget. Och envis är jag fan.
Om något går det minsta snett i ett förhållande, vill jag desperat avsluta det. När livet blev jobbigt, ville jag omedelbart göra mig av med det. När jag första gången förlorade en boxningsmatch, lade jag praktiskt taget av. Det finns en hel drös med exempel på lager. Fenomenet som fick mig att inse hur oresonligt jag beter mig var när jag härom dagen sade ett bestämt nej till att vara jammer, varför gjorde jag det då? För sist jag var jammer tog jag mig knappt igenom packet.
Jag vill inte skylla på någon för det här beteende, men jag tror mig veta vad grunden är. När jag och min bror var yngre var han alltid bättre än mig på allting vi kunde tänka oss prova på. Jag fick även alltid höra hur begåvade barnen vi umgicks med var av diverse vuxna. Jag kände mig ganska konstant dålig bland folk. Tills en dag då jag lovade att aldrig mer misslyckas; mina föräldrar skulle visst bli stolta över mig! Fan vad jag kämpade. "El flojo trabaja doble" (den lata arbetar dubbelt) var uttrycket som drev mig att jobba hårdare.
Jag blev liksom livrädd för att misslyckas vilket har gjort att jag istället slutar när jag är på topp, när det precis ska vända. Hur kan jag ändra på detta, hur kan jag få det att sluta? Jag tror att jag under en period måste kliva över alla möjliga obehagliga trösklar för att bli fri. Stampa över dem. Sluta ta minsta motgång som världens undergång.
Med andra ord, det är en lång väg att gå.
Börjar redan nästa träning, då ska jag vara jammer. Punkt.
//Maria Isaacs C.
Det finns faktiskt ett beteende som jag återskapar och som stör mig så in i märgen. Jag slutar hellre än att misslyckas en gång, hellre än att kliva över tröskeln. Att misslyckas är för mig tungt eftersom att det innebär att jag måste kliva ur min trygghetszon. När något börjar gå dåligt, slutar jag göra det. Jag lägger liksom automatiskt av. När kurvan börjar vända åt fel håll släpper jag taget. Och envis är jag fan.
Om något går det minsta snett i ett förhållande, vill jag desperat avsluta det. När livet blev jobbigt, ville jag omedelbart göra mig av med det. När jag första gången förlorade en boxningsmatch, lade jag praktiskt taget av. Det finns en hel drös med exempel på lager. Fenomenet som fick mig att inse hur oresonligt jag beter mig var när jag härom dagen sade ett bestämt nej till att vara jammer, varför gjorde jag det då? För sist jag var jammer tog jag mig knappt igenom packet.
Jag vill inte skylla på någon för det här beteende, men jag tror mig veta vad grunden är. När jag och min bror var yngre var han alltid bättre än mig på allting vi kunde tänka oss prova på. Jag fick även alltid höra hur begåvade barnen vi umgicks med var av diverse vuxna. Jag kände mig ganska konstant dålig bland folk. Tills en dag då jag lovade att aldrig mer misslyckas; mina föräldrar skulle visst bli stolta över mig! Fan vad jag kämpade. "El flojo trabaja doble" (den lata arbetar dubbelt) var uttrycket som drev mig att jobba hårdare.
Jag blev liksom livrädd för att misslyckas vilket har gjort att jag istället slutar när jag är på topp, när det precis ska vända. Hur kan jag ändra på detta, hur kan jag få det att sluta? Jag tror att jag under en period måste kliva över alla möjliga obehagliga trösklar för att bli fri. Stampa över dem. Sluta ta minsta motgång som världens undergång.
Med andra ord, det är en lång väg att gå.
Börjar redan nästa träning, då ska jag vara jammer. Punkt.
//Maria Isaacs C.
Kommentarer
Trackback
