thesandwichandthesandbitch

Nu sitter jag här och är smått kissnödig. Dock är känsloblåsan mer envis är urinblåsan.

Det var en varm förmiddag här om veckan då jag var påväg till träningen i stress (suck... igen) då jag fick syn på ett ting som gjorde mig illa till mods. Det var en mor, en liten pojke och en liten flicka. Modern höll flickan hårt i handen medan pojken sprang skrattandes längs med vägen. Flickan började så småningom också fnittra och gjorde ett försök att sprinta fram i sin tighta, korta jeanskjol. Förutom att kjolen hindrade henne märkte jag hur modern tog ett fastare grepp om hennes hand och sade att hon skulle promenera lugnt. Här. Här skar det till litet i hjärtat på mig. Varför? Livet har hittills lärt mig att skippa ordet varför men denna förmiddag infann sig åter ett fet varför i pannloben på mig.

Barnet av det manliga könet fick ha springvänliga byxor. Kort, icke störande hår. Och gympaskor. Medan barnet av det kvinnliga könet fick ha en tight, kort jeanskjol och en rosa, åtsittande tröja. Och ett par ballerinaskor på det.

När det kändes där inne att hon led. Då lovade jag mig själv att aldrig bli sådär. Aldrig såra mina barn. Aldrig låta samhället påverka mig till den grad att jag sviker mina barn. Samhället är värdelöst och har dessvärre lyckats med sin grymma inpräntning om att vi är kön. Och att vi ska bete oss därefter. Aldrig, jag vägrar så in i helvete; vägen mot att bli mig, jag och inte hon, underlivsbäraren kommer att bli lång men den har redan påbörjats.

Jag är uppriktigt arg på samhället för denna uppdelning, för denna generalisering och dessa i botten meningslösa skillnader, för utan dem hade lyckan infunnit sig tidigare i livet.




//Maria Isaacs C.