... what brought us to this?
Detta inlägg skrivs för att föreviga ett historiskt moment. Egentligen skedde det historiska i söndags (den första maj 2011) och är inte så otroligt egentligen. Jag sprang en och en halv mil. Det har aldrig tidigare hänt. Jag har alltid förbannat mig över springande; att motionera, cykla, träna, upp och ned för trappor, promenera, crosstrainer, studsande, hoppande (och så vidare) var okej, till och med kul, men att gå ut och springa? Att springa på löpband? Att springa överhuvudtaget? Nej, där gick gränsen. Alltid.
Vad beror det på? Det är väl något som legat djupt rotat i mig. När jag var yngre fick jag alltid höra hur usel jag var på att röra mig, på att delta i rörliga lekar. Inte usel för att jag inte deltog utan för att jag mest var i vägen. Gjorde fel. Att jag sprang långsamt och slött. Gympalärare som påstodd att jag inte ansträngde mig när jag sprang fastän jag gjorde det. Då bestämde jag att fannej, nu springer jag aldrig mer.
Men så i söndags (och förra veckan då jag sprang cirkus 5 km nästan varje dag) ändrades något som legat och grott länge. Jag sprang och njöt av det samtidigt! Det var inte jobbigt, jag kände mig inte dum och fånig.
/The Sandbitch.
Kommentarer
Postat av: Mr. Purple
En del människor fösrstår verkligen inte hur mycket skada ord kan göra. Jag är så glad för din skull. Go get them!!
Postat av: Bodypalace
^^
Trackback
