”The Miracle” - förra lördagen
Hej...det här inlägget skulle egentligen läggas ut förra lördagen, men väntade lite med det...:P
Anyway...
För första gången i mitt liv har jag upplevt ett mirakel! i alla fall ett som jag kommer ihåg^^
Klockan var ca 00:14 när jag och Jacob(Clinton) var på väg hem/till medis efter att ha sett filmen ”Green zone” – Matt Damons ny film – riktigt bra:D. Jacob var iallafall i desperat behov av tuggummi då anledningen att han var på väg till medis var för att träffa en viss dam. För att rädda Jacob ur hans ”knipa” samlade vi ihop våra sista mynt, två tior, och stoppade dem i godisautomaten i tunnelbanan…
Det som sedan hände har fått mig för alltid tappat företroendet för dessa maskiner. Den tog våra pengar utan att ge oss tugummit och eftersom vi inte hade några mer pengar kunde vi inte försöka igen…
Slutligen när vi väl skulle ge upp och ta tunnelbanan slog jag till maskinen och tryckte på alla knappar (hade testats innan men utan resultat -.-)och det det bekanta sching-ljudet och en 10-krona ramla ner. Efter ytterligare ett försök kom även den andra tian och det kära bloggläsare är historien om hur Jacob och Markus, Clinton och Sundström vann över godisautomaten i hötorget...och hur jacob till slut fick tag i sina tuggumin.
-
en ed som brutits
en ed som sagt farväl
Min fina broder, du som fått mig att vekna av skratt
Du som ler som trädkronornas ljusa och efterlängtade uppsyn om våren
Vid sorgetider, var du mina tårar
Vid fall, var du mina ben
Vid lyckans år, var du min spegel
Min själsfrände har gått sin väg; även jag har klivit av
Skilda åt av dem som bundit oss
Skulden existerar inte, endast den outhärdliga slumpen
Se där, en våt skåra har skapats av utbrottet i vårt bröst
Jag dig skall finna igen, eden blir åter bunden"
/Maria Isaacs Cunningham.
pretend! or you will be called insane.
Det är dags.
Nu ska jag öppna mig för världen. Avreagera mig. Wow, det känns redan skönt att bara släppa taget lite. Hur kan jag förmått mig att jobba ihjäl mig för någonting jag inte ens kanske kan eller vill bli längre?
Sanningen är, att jag vill bli konstnär&poet. Kanske skriva korta noveller, om livet, om sorgen som finns där när en mor saknas, om det som får en att kliva ur sängen om morgnarna. Ja, vad vet jag.
En liten etta vill jag ha, i en kulturstad, högsta våningen. Den ska vara trashy på ett elegant sätt. Sjalar och olika typer av färgglada gardiner skall täcka väggarna; runt om i rummet skall det vara proppat med papper, målningar, kulörer, ljusstakar, lampor, dukar, paletter, idéer, pennor...
Jag själv då? Jag ska vara klädd i långa, trasiga, slitna, vackra "förritiden-klänningar". Väldigt avslappnat. Ju smutsigare jag blir utanpå kläderna desto mer tynar smutsen inombords bort.
Jag tycker om te. Och dikter. Men framföralt älskar jag delen av mig sälv som fortfarande, dystert nog, tror att denna hemliga dröm kan gå i uppfyllelse.
/Maria Isaacs Cunningham.
Den nittonde mars tvåtusentio.
Jag må vara för ung och ni må tycka att det här inte är så spännande att läsa om.
Kvällen började hos William, vi skulle senare åka hem till hans kusin Josefin för att fira hennes tjugoårsdag. Jag, William, Lena och Christer for i bil hem till Bent - Josefins pappa - i Kungsängen. Väl framme var jag något så hemskt nervös över att få träffa Williams diverse släktingar, vad skulle jag säga? Hur skulle jag uppföra mig?
Hur som helst gick allt jättebra och alla var väldigt trevliga, förutom Williams farmor; hon är ljuvlig!
Jag och William drack förstås ingenting alkoholhaltigt så vi fick prova på en bubblande, alkoholfri, guldfärgad cider.
Efter cirkus trettio minuter bestämmer sig William för att visa mig husets övervåning - huset var för övrigt det mest underbara och vackraste hus jag tillmötesgått -. På övervåningen fanns inga människor och William bad mig vänta utanför toaletten vilket gjorde mig än mer nervös, jag ville inte att det skulle se ut som om jag snokade. När W. väl kommer ut drar han mig in till Bents stora rum med en spegelfondvägg, han sätter mig ned på sängen och jag blir undrande i ungefär tjugo sekunder innan han ställer sig på knä och uttrycker följande meningar:
William - Maria, jag är väldigt kär i dig. *Lutar sig emot mig med sin panna*
William - Vill du gifta dig med mig när jag blir stor? *Sträcker samtidigt fram sin hand som håller i en liten öppen ask innehållande en ring med svarta safirer* (Några dygn innan hade vi samtalat om just svarta, röda och blå safirer, om hur vackra de är)
Och hur galet allt nu än låter så kunde jag inte göra annat än svara:
Maria - Ja.
Jag är förlovad. Kvällen fortsatte med samma melodiska takt och jag var fylld av glädje och lycka. Jag log, jag ler och kommer att le hädanefter.
//The Sandbitch.
"The night chicago died" – of awesomeness
Igårkväll gick jag, Malin, Moa, Jakob och Becca till Chicago (dansklubb där man dansar lindy hop - en awesome dans) efter ett kemiprov som vi inte ska prata om.
Kvällen gick så här:
Det var asnice och alla ägde på dansgolvet=D kanske inte i skicklighet men i alla fall i stil ;). Ett nytt dansteg infördes (the moamove) och vi körde beat it -dansen till jazz^^. Dessutom var ”farfar”, en lindy hop legend från första gången jag och Malin va på Chicago, där. Han är typ 90 år men dansar ändå hela kvällen, sjukt bra kondis!? Becca har iallfall har lovat att när hon är lika bra som mig ska hon dansa med farfar… är sjukt avundsjuk :P Kvällen blev tillsammans med de andra awesome ;)
Den otroligt vackert framförda dansen av Jakob, Becca, Markus, Malin
Det första delen kallas shim sham tror jag :)
Beat it dansen -Frankie Manning style av mig och Malin =D
The motorcykel-story
BABABADAM..
Jag hade testat att fasta(ja, man är oroande hungrig) och var inne på det andra dygnet utan mat. Plötsligt ringer Frida och frågar om jag ville se en film hos Wille med Tobbsson, Maria och Wille ofc. Efter en stund övertalades/insåg jag att jag inte kan sitta inne på en lördagskväll på sportlovet och att jag dessutom kunde ta trampcykel-mopeden för att slippa gå ända hem till William :P…så jag sade att jag skulle dyka upp hos William… på ett villkor^^..
...att alla där från och med nu skulle kalla ”trampcykelmopeden” för Motorcykeln. Så därför med vittnen&intygare and with power invested in me by Företagsekonomi A ska min moped från och med nu kallas Motorcykel.
// The Sandwich med hjälp av the Sandbitch!
Natten till onsdag!
Och alla läsare som förmodligen fejdat vid det här laget. Whatever. Nejmen, jag är mån om er egentligen!
Igår var det filmkväll med diverse kamrater(Maria, William, Markus, Jonatan, Tobbson, FridaH). Vi såg Blood Diamond och Transporter2 (ursäkta den helt ointressanta, frihetsberövande faktan :D)
*Markus sitter på sin uppblåsbara madrass (som inte var så uppblåst, dvs han försökte få ut luften ur den eftersom att vi upptäckt att alla fick plats på bäddsoffan)*
*William som för övrigt stått och tjatat om samma sak hela kvällen nämner återigen att hans föräldrar sover och ska jobba nästa dag - typ tre timmar kvar tills de ska upp-*
*Madrassen står vid dörröppningen - för er som inte vet är Williams rum ganska litet med minimalt space om bäddsoffan är bäddad - och dörren är öppen*
Markus - "WIIIIIIIIIIIIIIIIEEEEEEEEEEEEEEEEE" *BOOOMKRASCHKADOOM*
*Markus faller i slowmotion från madrassen ut genom rummet på ett skåp*
*Allt blir tyst i en sekund sedan börjar alla förutom allvarlige William fnittra hysteriskt*
Markus stänger försiktigt dörren och viskar - "I will just stand outside with the rest of my dignity"
Nattens händelse!
Förutom mina porrstjärnekortbyxor, right Frida?
