typ 36 timmar..
Ingen mer fysik!!!
Igår skickade jag in den sista fysiklabbrapporten i gymnasiets absolut jobbigaste kurs, FYSIK B. Den har kostat mig mitt andra omprov i gymnasiet och första omprovomprov. Det första var i Kemi A (har för mig att det var säkerhetsföreskrifterna ;P) Nu är det iallafall över! unbelievable!
En glad Becca lämnar in fysikböckerna... imorn är det min tur!
Sista labbrapporten!
// The Sandwich
"It's true that hard work never killed anybody, but I figure, why take the chance?"
OH Darnit!
Jag vaknade precis i soffan efter en powernap (powernaps är ju viktiga fick vi ju lära på Askers lektion idag).
Tabben är ju dock powernapen blev två timmar för lång och att religionsfördjupningen samt Connys konstiga biotekuppgift ska in senast 23:59 på fronter!
//
The Sandwich
Jag är nog barnsligt förälskad ändå.
Måste bara få skriva av denna totallycka som just infunnit sig. Igår var jag så glad för att hon gett mig en kram, imorse var jag så ledsen för att hon åkt hem och nu är jag så glad för att hon skrivit om mig på sin hemsida (!).
Käraste idol. Du finaste idol.
M.
El flojo trabaja doble.
Det finns faktiskt ett beteende som jag återskapar och som stör mig så in i märgen. Jag slutar hellre än att misslyckas en gång, hellre än att kliva över tröskeln. Att misslyckas är för mig tungt eftersom att det innebär att jag måste kliva ur min trygghetszon. När något börjar gå dåligt, slutar jag göra det. Jag lägger liksom automatiskt av. När kurvan börjar vända åt fel håll släpper jag taget. Och envis är jag fan.
Om något går det minsta snett i ett förhållande, vill jag desperat avsluta det. När livet blev jobbigt, ville jag omedelbart göra mig av med det. När jag första gången förlorade en boxningsmatch, lade jag praktiskt taget av. Det finns en hel drös med exempel på lager. Fenomenet som fick mig att inse hur oresonligt jag beter mig var när jag härom dagen sade ett bestämt nej till att vara jammer, varför gjorde jag det då? För sist jag var jammer tog jag mig knappt igenom packet.
Jag vill inte skylla på någon för det här beteende, men jag tror mig veta vad grunden är. När jag och min bror var yngre var han alltid bättre än mig på allting vi kunde tänka oss prova på. Jag fick även alltid höra hur begåvade barnen vi umgicks med var av diverse vuxna. Jag kände mig ganska konstant dålig bland folk. Tills en dag då jag lovade att aldrig mer misslyckas; mina föräldrar skulle visst bli stolta över mig! Fan vad jag kämpade. "El flojo trabaja doble" (den lata arbetar dubbelt) var uttrycket som drev mig att jobba hårdare.
Jag blev liksom livrädd för att misslyckas vilket har gjort att jag istället slutar när jag är på topp, när det precis ska vända. Hur kan jag ändra på detta, hur kan jag få det att sluta? Jag tror att jag under en period måste kliva över alla möjliga obehagliga trösklar för att bli fri. Stampa över dem. Sluta ta minsta motgång som världens undergång.
Med andra ord, det är en lång väg att gå.
Börjar redan nästa träning, då ska jag vara jammer. Punkt.
//Maria Isaacs C.
If you only walk on sunny days, you'll never reach your destination.
I alla fall. Igår vann vi med 150-55 och jag fick en kram av min idol. Kan inte bli mycket bättre.
Dissar skolan.
Tjohejpastej från er käraste MousetrapperMary.
Semper Fidelis
Förra veckan fick jag veta att jag blivit antagen till mönstring den 8 Juni, således blir det nu hårdträning a la Wille (som gjort ett träningsschema till mig). Problemet är bara att jag inte tränat på typ hundra år vilket definitivt kändes när jag satte igång förra veckan... träningsverk!!! Men det blir väll till att gå 05:30 varje morgon och köra hårt... Wille ser kanske på utsidan ut som en rar liten pojke men när det kommer till träning är han cochernas mosvarighet till Gordon Ramsey.
The Sandwich
SÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄSMT!!!!
6-1 till Finland! :@
Efter vad som åtminstonde sett ut som en lovande match efter första perioden tog Finland ledning i andra och krossade Sverige totalt i slutet av tredje perioden. Pinsamt!
Nu blir det deprimerande engelskaplugg istället... YAYY!
// The Sandwich
Jävligt ful dag idag...
Har kommit underfund med att jag nog måste vara en sådan där människa med alldeles för låg serotoninhalt i hjärnans synpaser. Sådan där människa som efter minsta motgång ba: "nu begår vi livet av oss!".
Så fruktansvärt irriterad är jag.
Min hjärna liksom river mig inifrån. Den är tamefan lika (om inte mer) glupsk som jag.
D.R.I.V.E.N T.I.L.L V.A.N.S.I.N.N.E
/Bajsmary.
"I'll tip my hat to the new constitution, take a bow for the new revolution"
Hello people!
Kommer ni ihåg mig? den där andra personen som delar den här bloggen men som inte skrivt ngt på mer en månad (SORRY!)... troligtvis inte. Iallafall så kan man ju se det här som en sorts comeback eller watever. Denna gång ska jag dock inte vara lat och bara sammanfatta vad uppehållit mig från att skriva den senaste tiden. Denna gång ska jag ta mig tid att skriva minst 2 inlägg/vecka! Kanske inte låter som så mycket för den oinvigde men för de som känner mig vet att detta löfte troligtvis kommer hålla i en vecka.
See ya around!
// THE SANDWICH
PS. den som kommer på vilken låt rubriken är ifrån har inte bara grym musiksmak utan kan även få en överaskning ;)
Bilder från veckan:
För er som åker buss 163 till skolan så kan det vara bra att veta om att hållplatsen blivit flytad x)
spritt språngande galen.
Basåattnivet.
Vägran, motstridighet och envishet.
Nu sitter jag här och är smått kissnödig. Dock är känsloblåsan mer envis är urinblåsan.
Det var en varm förmiddag här om veckan då jag var påväg till träningen i stress (suck... igen) då jag fick syn på ett ting som gjorde mig illa till mods. Det var en mor, en liten pojke och en liten flicka. Modern höll flickan hårt i handen medan pojken sprang skrattandes längs med vägen. Flickan började så småningom också fnittra och gjorde ett försök att sprinta fram i sin tighta, korta jeanskjol. Förutom att kjolen hindrade henne märkte jag hur modern tog ett fastare grepp om hennes hand och sade att hon skulle promenera lugnt. Här. Här skar det till litet i hjärtat på mig. Varför? Livet har hittills lärt mig att skippa ordet varför men denna förmiddag infann sig åter ett fet varför i pannloben på mig.
Barnet av det manliga könet fick ha springvänliga byxor. Kort, icke störande hår. Och gympaskor. Medan barnet av det kvinnliga könet fick ha en tight, kort jeanskjol och en rosa, åtsittande tröja. Och ett par ballerinaskor på det.
När det kändes där inne att hon led. Då lovade jag mig själv att aldrig bli sådär. Aldrig såra mina barn. Aldrig låta samhället påverka mig till den grad att jag sviker mina barn. Samhället är värdelöst och har dessvärre lyckats med sin grymma inpräntning om att vi är kön. Och att vi ska bete oss därefter. Aldrig, jag vägrar så in i helvete; vägen mot att bli mig, jag och inte hon, underlivsbäraren kommer att bli lång men den har redan påbörjats.
Jag är uppriktigt arg på samhället för denna uppdelning, för denna generalisering och dessa i botten meningslösa skillnader, för utan dem hade lyckan infunnit sig tidigare i livet.
//Maria Isaacs C.
Upprop: Skäms Egmont! Sluta begränsa våra barn!
Egmont har idag en dominerande plats på marknaden för tidningar som riktar sig till barn och unga. Med dominans kommer makt och med makt kommer ansvar.
(Egmont samäger distributionskanalen Tidsam och har nu 9 magasin för barn och 16 serietidningar.)
Vi vill att Egmont slutar att begränsa möjligheterna för flickor och pojkar!
Vi vill att även pojkar som tycker om söta djur och att pyssla ska kunna känna sig inkluderade i en tidning om detta.
Vi vill att även flickor som tycker om fotboll och sport ska kunna känna sig inkluderade i en tidning som handlar om det.
Framförallt vill vi att tidningarna ska sluta utgå från förlegade och förminskande traditionella könsroller som skapar färre möjligheter för både flickor och pojkar och ett sämre samhälle för oss alla.
Vi vill att Egmont tar sitt sociala ansvar och drar in sina nya tidningar Emma och Goal!
Ge barn 100 möjligheter - istället för 2.
För alla barns framtid!
Initiativtagare: OLIKA förlag
SKRIV PÅ NI OCKSÅ!
Här: http://upprop.nu/OTZK
... what brought us to this?
Ohyeah, bring it.
Lördagens under. Scrimmage, rookies vs veterans.
Roll on.
//MousetrapperMary 29.
Derbylove.
The skates are loving me right back.
Denna helg har innehållit (nästan) allt en perfekt helg bör innehålla:
Sex timmar Rollerderbyträning.
Sex timmar derbybrudarhäng (mina favoriter).
Minst 350 gram choklad.
Filmkväll med Broder Jord.
(Skälet att helgen bara nästan var komplett var min helvetes förkylning som vägrar ge med sig (ush för bajshostning), pollenallergin (nu glömde jag köpa tabletter igen...) och alldeles för lite W (dumnosW))
//MousetrapperMary (also known as CakeCrasher) # 29.
den där.
Den var mitt sätt att kontrollera tillvaron.
Den var mitt sätt att uttrycka sorg och besvikelse, den var mitt sätt att få omvärlden att behandla mig snällt.
Den var mitt sätt att säga håll käften utan att behöva yttra ett enda ord.
Det är svårt att medge det, det var inte länge sedan jag medgav det för mig själv. Att den var så betydelsefull. Det finns stunder då jag funderar hur jag ska gå tillväga för att försätta mig i den igen. Jag såg den aldrig som en egentlig sjukdom; den var min bästa vän och min värsta fiende. Jag kunde sluta när jag ville, trodde jag. Ibland är jag arg, arg för att jag släppte greppet om den på andras villkor.
Jag minns första gången far och mor knuffade mig till läkaren; hoppet om att lyckas med mig på egen hand hade slocknat. De satt runtom och granskade min arma kropp. De hotade med psyk om jag inte började äta snarast. De gjorde tester, vägde mig och tog blodprov på mina ledsna armar. Jag grät bredvid sjuksköterskan. Förnedring. Jag hatade dem. Allihopa.
Var var han?
Var var min baby?
Var var mitt liv?
Varför gav dem mig deras händer när jag inte längre ville ha dem? Och varför blev allt plötsligt så uppenbart endast på grund av viktnedgången som vid detta tillfälle var det enda som faktiskt inte betydde ett skit?
Matlistorna. Förhören. Läkarna. Medicinerna. Hetsätandet.
Jag hade inte väntat mig något av det.
Mitt håll käften gick överstyr.
/Maria Isaacs C.
Kakan + Barkus = Gleeks = Sant
De senaste veckorna har jag, inspirerad av Kakan, nördat Glee (Iknow inte direkt den manligaste seriern men den är ändå lite småtöntigt awesome). Om ni tänker er handlingen från OC, humorn från 2 1/2 men och musiken från Sound of music så får ni kanske ett hum om hur bra serien faktiskt är. *Musik som i Sound of music ska det va.
Däremot så höjdes nog ribban för nördighet idag på Dagen F (Fysikprov) då vi på fysiklektionen innan provet avlägsnade oss lite smidigt från lektionen och istället tittade på Glee i provklassrummet. Resultatet blev att när Per(vår fysiklärare) kom in för att dela ut proven spelades Glees verision av "Bad Romance" på högsta volym.
Dessutom har Kakan och jag bestämt att vi ska lära oss både dansen och sången till Ice Ice Baby och sen köra i Aulan, nån som känner för att vara med i Glee a la Kärrtorp.
Här är klippet med låten från Glee. Ber om ursäkt för den nästan tragiska kvaliten och snarkandet i bakgrunden xD men det är det ända klippet med just den här låten på youtube.
Beklagar verkligen kvaliten :P
// The Sandwich
sangrando por dentro.
Våren är vacker på ytan. Rå på insidan.
Den innehåller offentliga hemligheter.
Den har försökt ta livet av mig oberäkneliga antal gånger. Samtidigt som den undermedvetet hållt mig kvar.
Ett kontrollbehov som inte längre tillfredställs.
Inget vasst.
Inga piller.
Ingen svält.
Inget borttagande.
Bara ett tomt, rynkigt, kliande skal.
Nu ska jag sova.
Nattklubben Rose blev som 20-tals haket Savoy Ballroom
Igårkväll genomgick nattklubben Rose en förvandling som förde dess gäster tillbaka till 20-talets glamour med allt vad det innebär (förutom musiken som tragisk nog inte var från 20-talet). Anledningen till spektaklet var SP3B:s studentskiva med tema Glamour och 20-tal. Nästan alla som besökte klubben såg ut som på bilden ovan, GRYMT tema med andra ord!:D Jag kom i sällskap med dessa två obeskrivligt vackra damer som dressat upp sig i sann Charleston-anda.
Den traditionella white trash bilden ;)
Yours Sincerely
The Sandwich
